Susanne Øgeland Korrupsjonens Engel

Korruptionens ängel – varför sätta detta på en scen?
Festivalens tredje musikdramatiska försök ges på Black Box Teater; en scen för experimentell
scenkonst i Oslo. Korruptionens Ängel, skapad av regissören Susanne Øglænd, manusförfattaren
Øyvind Berg och musikern Rolf-Erik Nystrøm, lider av samma övertro som Eraritjaritjaka på ett
massivt textmaterial som det tyngst bärande fundamentet i verket. I programtexten ställer de
ansvariga upp en rad frågställningar i stället för att ge en närmare beskrivning till föreställningens
egentliga angelägenhet – en uppradning av ett otal vaga, tänkbara upprinnelser till verket, som
känns väldigt spretiga och långsökta, som för att dölja bristen på en nyanserad konstnärlig ambition.
Några exempel: ”Var är utopin? Är det någon som har några åsikter i det här landet? Vad hände med
revolutionen och fascismen? Är det något att tänka på för framtiden? Finns det alternativ?” Och det
skall tilläggas att dessa frågeställningar gäller endast texten och inte det färdiga scenkonstverket,
och det är däri problematiken ligger. Texten i sig är välskriven, tänkvärd och angelägen, men varför
sätta detta på en scen? Var finns behovet av att dramatisera en text som betydligt bättre etablerar en
kraftfull identitet via en läsning rakt upp och ner? Och blir det musikteater för att tre musiker finns
med på scen och kommenterar och stödjer valda delar av föreställningen (texten)?

Innehållet i föreställningen/texten handlar kort om att Oden är tillbaka, och i följe av en korrupt
kråka reser de runt i ett nutida desillusionerat Norge, där begrepp som demokrati, arbetarrörelse och
upplysning lyser med sin frånvaro till förmån för finanskriser och empatibrist. Oden förvandlas
under resans gång gradvis från en mäktig, enögd gud till en blind finansman, han måste lära sig ett
nytt språk och nya moderna, för honom obegripliga uttryck, och anpassa sin gamla
verklighetsuppfattning till det nya korrupta samhället.

På scen har de med sig tre musiker som kommenterar handlingen antingen musikaliskt eller med
några få mumlande, ohörbara repliker. De agerar och spelar centralt placerade, de vandrar
koreograferat runt på scen, de är kostymerade och sminkade, de byter om, dricker öl, spelar på
rekvisita, etc. Allt för att legitimera regissörens önskan om att detta är ett musikdramatiskt verk.
Men nej, knappast. Dessvärre. Musikerna är ju några av Norges främsta på sina respektive
instrument, och musiken är både kraftfull och lyrisk. De två skådespelarna gör ju sitt yttersta för att
återge texten. Och texten ja, den står ju stadigt som text betraktat. Men den skall inte ställas på en
scen. En önskan från undertecknad skulle vara att i stället för att framföra föreställningen för oss
kulturintresserade teaterbesökare, snarare slänga upp texten i ansiktet på de som verkligen skulle
behöva läsa den, d.v.s. politiker, finansfolk, företagsledare och liknande.

Önskan om en ny scenkonst

Och vad gäller anledningen till min text är jag åter igen nödgad att upprepa min önskan om en ny
scenkonst som experimenterar, blandar och ger mellan olika konstformer. Jag vill se en plattform,
en scen, där den kollektivistiska tanken är fundamental; i utgångsläget bör det inte finnas en
hierarkisk uppdelning. Allt och alla bör ha lika stort konstnärligt värde och bör referera till
varandra; från violinistens ansats till scenografens placering av en rekvisita. Åter igen så är graden
av både tydlighet och subtilitet ytterst väsentlig, resultatet kan bestå både av en klarhet och av det
icke direkt uttalade. I det mångbottnade ges utrymme för betraktaren att finna sin egen väg via
fantasin och personliga referenser, att kunna avtäcka något dolt och lägga till egna delar till det
presenterade verket. Det kan absolut finnas underliggande berättelser eller textliga fundament, men
de får inte ta överhand och styra de övriga parametrarna och i många fall utgöra hela
föreställningars fundament. Jag vill se en framtida musikteater i nystöpta, oväntade former där de
konstnärliga angreppen är annorlunda och angelägna – där musiken i större grad står på egna ben i
en nödvändig och oumbärlig länk till kropp, ord och handling.