Schau lange in den dunklen Himmel

????????????????????????????????????

Schau lange in den dunklen Himmel (ung.: Blicka länge mot den mörka himlen) – beskrivs i
programbladet som ”en sångcykel (liederabend) med teatrala komponenter för en sångare, en
skådespelare och ett tyrolerband”. Geistervariationen (Spökvariationer) blev Robert Schumanns
sista verk innan han, först försökte dränka sig i Rhen, räddades dock sedan av några fiskare, och
kort därefter skrev in sig själv på en psykiatrisk klinik. Dessa variationer över ett tema i Ess-dur för
piano har bearbetats och arrangerats av och för det österrikiska tyrolerbandet Franui, som förutom
ett otal blåsinstrument består av cittror i olika storlekar, harpa och cimbalon (dulcimer). Musiken
kan beskrivas som ett antal på varandra följande begravningsmarscher, med den paradoxala
blandning av sorg och glädje, tungsinthet och livsbejakelse, som går att återfinna i trakterna av New
Orleans, men som härmed blir förlagt till östra delarna av de österrikiska alperna. Den ursprungliga
pianomusiken har i tillägg tilldelats diverse olika texter, skrivna av bl.a. Walser, Goethe, Heine och
Schumann själv.


Om man som jag, har hört den brittiske pianisten András Schiffs hymnlika, i det närmaste
himmelskt klingande tolkningar av Schumanns avslutande verk, blir troligen en smula förvånad när
denna folkloristiska, burleska blåsorkester tar i och tutar för fulla lurar! I förordet anspelar de bland
mycket annat på Schumanns sista tid av hallucinationer (som ett resultat av de stora mängder
kvicksilver han injicerade mot sin långt framskridna syfilis) då han tyckte sig kontaktad av
andevärldens både goda och onda. Om Schiff hade för avsikt att visa fram de himmelska
aspekterna, försöker Franui dra med oss ner mot de mörkare trakterna, och i detta helvete spelas
umpa-umpa, i alla fall om man skall tro österrikarna. Det kan ju tyckas som ett roligare slut än ett
försiktigt fugaliknande pianoklink, och visst är det bitvis roligt. Ofta tungt och rytmiskt med
anspelningar till Östeuropa och klezmer, ibland extremt virtuost, och vid några tillfällen även
tragiskt, melankoliskt, drömskt och stundom även vackert med hackbräde och harpa, överlagrat
med övertonsrikt bleckblås.


Jag har dock svårt för att se kopplingen mellan Schumanns stilla, klara pianotoner och dessa
rytmiska, burleska alpklanger, undantaget paradoxen som en uppenbar men trots allt rimlig
konstnärlig utgångspunkt. Och som ett konsertant musikaliskt verk fungerar denna besynnerliga
hybrid; med en kraftfull och virtuos ensemble och dess varierande musikaliska företräden som tar
sig an en musik med höljda lager. Men på vilket sätt tillför denna ”liederabend med teatrala
komponenter” något angeläget till den samtida musikdramatiken? Och vad består dessa ”
komponenter” av? Är det på grund av att det finns en skådespelare som kompletterar sångaren och
gör det på ett utstuderat och överspelat, teatralt vis? Eller bottnar det i ett konstnärligt trick när man
visar på just det paradoxala eller otänkbara i deras iscensättning och klingande version av
Schumanns sista tid och verk i livet? Eller är det texten som utgör det egentliga dramaturgiska
instrumentet? Och jovisst, några av de otaliga texterna, som framförs i både talad och sjungen form,
innehåller, i sina skiftningar mellan delirium och krass verklighet, en något högre komplexitetsgrad
än den tunna textliga dramatik som både operalibretton och lieder normalt innehåller. Men denna
utökade konsertform tillför dessvärre inte något ytterligare visuellt lager till texterna, för att kunna
benämnas som angelägen musikteater, utan känns snarare gammal och tröttsam i sitt överdrivna och
överspelade agerande och brist på trovärdighet – det kan aldrig bli en nyskapande dramatik om
karaktärerna rör sig entydigt och onaturligt över scenen och förmedlar, det vill säga återberättar text
efter text, på ett utstuderat teatralt vis utan att bryta några vedertagna illusioner, det blir kort och
gott en slags teater, och den luktar lite gammalt.

4 kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte att publiceras.


*