Bång – oklara intentioner?

Efter två konserter som ville ta fasta på det nya och unga, vilket numera betyder tonsättare födda åren kring 1980, var det på tiden att Malin Bång gjorde entré i det för övrigt totalt mansdominerade programmet, och man undrade samtidigt om detta upplägg hade fått passera lika ostört på skandinaviska breddgrader? Till ”stämningsuppbyggande” ljud från en kontrabasblockflöjt förs publiken in till ett svagt upplyst rum, där ensemblen redan är på plats; samtliga ledigt klädda i bara strumplästen, enkel mörk byxa och vit skjorta. I taket hänger dessutom ett antal vita tygdrakar, två gungor är placerade på var sin sida om ensemblen, på golvet på ena sidan ligger två vita skyltdockor, och det till synes ”mystiska” tilltalet väcker ett antal frågeställningar, inte minst om konsertens teatrala implikationer – är detta en tilltänkt
musikteaterföreställning eller är det en konsert utökad med visuella inslag, satt i en dramatisk inramning?


Efter att ha bevittnat denna iscensättning av Bångs musik, känner jag mig tvingad att först och främst påpeka distinktionen mellan det musikaliska hantverket och det i efterhand tillagda, eftersom hennes verk vanligtvis har få eller inga utommusikaliska referenser utan är skapade utifrån ljudande objekt eller instrument och därefter en strukturering av respektive undersökningar. Ett tydligt exempel från konserten är Purfling för violin och elektronik, som för övrigt Karin Hellqvist framför med en imponerande närvaro och ackuratess, där hon står placerad på en mindre scen, nästan i knäet hos publiken inne bland de första bänkraderna. I detta soloverk från 2012 har Bång tagit utgångspunkt i själva tillverkningsprocessen av en fiol. Vi hör inledningsvis förinspelade ljud av hur en motorsåg fäller ett träd, och därefter flyttar ljudet in i
instrumentverkstaden där det sågas, hamras, filas och putsas. Till denna elektroniska stämma fyller violinen i med vad som skall representera dessa kronologiska moment från träd till instrument.

Ett 1:1-förhållande är inte sällan problematiskt inom konstens domäner. Om man som tonsättare tar sin
utgångspunkt i diverse undersökningar av strikt musikaliska begrepp då kapar man även övriga tänkbara
tentakler ut mot den runtom pågående världen. Men är detta den enarådande önskan från upphovsmannenssida, då äger ju även denna utgångspunkt ett slags giltighet. Och Bångs kompositioner visar ju tydliga tecken på ett raffinerat hantverk, därom råder inget tvivel. Framförallt i de två ensembleverken Structures of Molten light och Turbid Motion, som båda överraskar med oväntade formstrukturer och oförutsedda utbrott, och då ofta med ett slags undertryckt intensitet som för tankarna till delar av Sciarrinos produktion. Dessa båda kompositioner är enligt programboken uppbyggda kring studier av diverse klangobjekt och därefter kollageartat sammansatt till en musikalisk struktur, och hon verkar inte vara intresserad av något ytterligare än just denna direkta överföring från objekt till instrument. Det klingande resultatet är oftast intressant och ger mersmak, men det du hör är det du hör, vad du ser är vad du får. Varken mer eller mindre.

Problemen infinner sig när hon börjar göra anspråk på något utöver det musikaliska, som nu blev tydligt i och med porträttkonserten och dess karaktär av att vara en slags redovisning av ett år i staden, där hon har hyrt in en scenograf för att visuellt kunna tydliggöra hennes förhoppning om någonting annat och större – symboliken, dramatiken, mystiken, politiken – än musiken i sig. Och det hela faller tämligen platt, till exempel när de två gungorna dramatiskt skall sättas i svängning i det dunkla ljuset, för att hon råkade gå förbi några gungor under en promenad i Berlin. Eller direkt pinsamt när plötsligt förinspelade röster hörs tala kritiskt om rivningen av kulturhuset Tacheles eller exploateringen av Tempelhof, Berlins äldsta och numera stängda flygplats. Dessa båda landmärken är bekanta för vilken turist som helst och när en ettårig stipendiat
från Stockholm tar till dessa lättköpta argument och försöker visa på en allvarlig politisk situation som hon knappast kan ha större insyn eller engagemang i, då blir situationen beklämmande, och man längtar tillbaka in i musiken.

Bli först med att kommentera

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte att publiceras.


*