Jagoda Szmytka ”Sky-me, type-me” Christian W. Christensen ”Freunde”

De två förrätterna till Black Box Music – en polsk och en dansk – var som sig då bör, av det mindre
formatet, såväl till storlek som till tidsförloppet mellan omdukningarna, om jag nu skall leka vidare
med menumetaforen. Jagoda Szmytka (f. 1982) är en polsk tonsättare verksam i Frankfurt, och som
likt Andersen är intresserad av att kombinera ljud med visuella, sceniska element. Bägge
proklamerar att de komponerar för och med människor, det som skiljer dem i deras påstående är att
hans danska variant tydligen är ”demokratisk” medan hennes polska är tilltänkt ”social”, och får
kanske därmed tillägget om (människor). Dessa två påstående kan ju försåvitt vara sidorna på
samma mynt och kan säkerligen benas ut, men i den här texten faller det ändå under kategorin
mindre intressanta begreppsskillnader. Andra skiftande likheter är att de båda utgår från ljudet som
den bärande parametern, men där danskens experiment är musikaliskt intertextuella, definierade av
ett ljudande (komiskt) narrativ, då är polskans varianter mera vittgående, samhälleliga
perspektivförskjutningar mot ett som hon själv omtalar som ett slags nutida, flytande tomrum – ”
eine Zwischenzone” – som undersöker olika betydelsenivåer av vår tids identitetsformande, digitala
bild- och ljudflöde. Och det är detta förgrenande tankegodset som verkligen skiljer dem åt i
slutändan: man kan likna Andersens projekt vid en förgrening från en vanlig trädrot men som alltid
tar (och ger?) näring av samma huvudstam, medan Szmytka arbetar utifrån en icke-hierarkisk,
rhizomatisk struktur vars rötter – oavsett om växten ovanför tas bort – fortplantar sig i alla
riktningar och visar upp en mångfald av kreativt störande funktioner och användningssätt.

För kvällens konsert får vi dessvärre till dels ett av hennes mer enkelbottnade och i mitt tycke
mindre intressanta verk. Och det är ju synd, dels med tanke på att de programansvariga menar sig
söka audiovisuella verk som flirtar med det sceniskt dramatiska, dels då Heimathafen skulle kunna
utgöra en utmärkt fond för några av hennes i uttryck och omfång, mer tilltagna dekonstruktioner av
populärkulturen som t.ex. Quizzle Translate (2014); en slags miniopera för sex röster och
elektronik, där koncept, klangvärld, koreografi och scenografi är hämtat från ett av många
frågesportprogram (läs Jeopardy), och därefter vridet till ett mardrömsliknande, ljudande
studiolandskap i direktsändning. Valet föll i stället på Sky-me, type-me (2011) för fyra röster med
megafoner. Visst får vi inledningsvis erfara ett potentiellt underliggande drama då ridån går upp och
vi ser fyra personer placerade i mörker, sittandes vid varsitt bord, med ryggarna mot publiken, men
när konserten börjar avlutas samtidigt det dramatiska. Instrumentationen utgörs som sagt av fyra
megafoner; placerade på borden, riktade ut mot publiken. I handen har de till megafonerna
kabelanslutna mikrofoner, som är närmickade, för att kunna ta upp såväl vokala ljud som klickljud
och rundgångseffekter. Så. Om man bortser från det något lättviktiga incitamentet att de fyra
musikerna skall gestalta våra gradvis minskande fysiska möten till förmån för nya
kommunikationsformer, och om man ignorerar de genanta, konstruerat moraliserande texterna, och
helt enkelt blundar, kan man i stället koncentrera sig på ljuden, vilket visar sig vara ett ganska
strängt hållet, men samtidigt oförutsägbart och bitvis tilltalande körverk, sin plåtaktiga estetik till
trots.

Och för att bygga vidare på det paradoxalt nog uppfriskande resignerat dystopiska och subtilt
presenterade temat för kvällens meny fick vi ta del av den andra förrätten; den här av danskt
ursprung och aldrig tidigare skådad. Uruppförandet av Freunde – komponerat av Christian Winther
Cristensens (f. 1977) – skulle enligt den karga förhandsinformationen ta med lyssnaren till ett ”[…]
subtle universe where music occurs in the interaction between four musicians, one computer and
simple rules.” Och det var där vi hamnade. På golvet, i skräddarställning, runt ett litet, lågt bord
med endast en dator på, sitter fyra män i svart, och hela inramningen pekar ju onekligen mot en
stram, japansk estetik, inte minst för att det klangliga uttrycket i tillägg är svagt, försiktigt och i viss
mån kyligt. Vilket resulterar i att de olika synkroniserade ljudande rörelserna – med bland annat
försiktigt, tveksamma örfilar, loopade laget runt, som i sin tur genererar ljud via datorn – skapar en
lätt obehaglig känsla då man undrar vad för slags relation och samtal dessa fyra vänner har och för.

Sammanfattningsvis kan man ju sålunda konstatera att de två stramt hållna, försiktigt
kommenterande, obehagligt resignerade förrätterna mer än väl kompletterade den spektakulärt
bombastiska, snaskiga huvudrätten, när man efteråt kunde sätta deras motsatta verkningsmedel och
rejält skiftande smaker och utseende i perspektiv. Desserten bestod för övrigt av ett gratis glas
ljummet vitt vin som den danska ambassaden bjöd på, med anledning av ett de stolt kunde
presentera två golden boys på den internationella konstmusikscenen, och det var ju också en slags
avrundning, men det glaset manade tydligen till eftertanke eftersom vi i publiken – i den nu
upptända salen – kunde konstatera att det var kvällens tre hovmästare som var kvällens kreatörer
och därmed kanske viktigaste figurer, dels för att de åter igen lyckas fylla Heimathafens vackra sal
till bredden med åhörare och tankeväckande musik, men framförallt för deras genomtänkta och väl
komponerade storform. Det bådar minst sagt gott inför kommande tematiskt utformade konserter.
På återseende alltså!