Chico Mello Pills or Serenades – a study in moods and modes

Chico Mello, Pills or Serenades

Ny festival – ”aktuell” musik – ny design
Den tolfte upplagan av Berlins stora nutida musikfestival – Maerzmusik – har nyss avslutats
(15-24/4) och förpassats till det auditiva minnets utmarker. De tio dagarna var uppdelade i två
delar eftersom årets festival baserades på två huvudteman: Dels så uppmärksammas slagverkets
ständigt ökande betydelse och utveckling inom konstmusiken, dels sätter ledningen fokus på den så
kallade arabiska våren och dess klingande konstnärliga konsekvenser via ett antal konserter med
musik från länder kring medelhavet med starka islamistiska fästen, som bl.a. Libanon, Syrien,
Turkiet och Egypten. Festivalledningens ursprungliga intention om ”partially interwoven themes”
stannar dessvärre som ett tjusigt påstående i programboken. Men oavsett vissa avsikters ihålighet
presenterar sig denna festival åter igen som en av de mest kvalitativa festivalerna för ny musik.

Brasiliansk popmusikteater i parallella världar


Paradoxalt nog inleder jag mitt festivalbesök med en föreställning som helt svär sig fri från årets
tematik. Den brasilianske tonsättaren och gitarristen Chico Mello (f. 1957) uruppför tillsammans
med en åttahövdad ensemble Pills or Serenades – a study in moods and modes; ett nittio minuter
långt musikteaterverk utan vare sig islamistiska eller dominant perkussiva inslag.


Först musiken sedan den sceniska gestaltningen, såväl i föreställningen som i denna text: Detta är
en slags popmusikteater där det musikaliska materialet till vissa delar påminner om den
amerikanska minimalistiska traditionen, med sin modalitet och användning av en additiv teknik;
korta sekvenser där grundteman tas om med små, nästan omärkliga förskjutningar i rytm och
karaktär. Men till skillnad från minimalismens subtila förändringar och ofta meditativa karaktär
använder sig Mello av plötsliga brott med polyrytmiska förskjutningar vilket ger musiken och
sången en smittsamt lekfull karaktär.


Librettot, som är humoristiskt, avskalat och musikaliskt genomarbetat, rymmer en egen värld av
renodlad fonetik med dess inneboende poetiska associationer; orden formas likt ljudskulpturer, med
stor frihet för respektive uttolkare att lägga in gestaltande effekter. I tillägg utgör blandningen av
klassiskt skolade till mera populärmusikaliskt dragna röster en samling udda klangfärger som
kompletterar varandra med sina oväntade betoningar och ljud, med eller utan vibrato, och kringgår
samtidigt språkets förenklande konventioner och vokalmusikens traditionellt sett reducerande
regelverk.


Men den lekfullhet och fräschör som musiken och kanske framförallt sångarna innehar, brister
sedermera i kommunikationen med iscensättningen. Musik och ord spelar inte alls kontrapunktiskt
mot scenbilder, regi och koreografi. Scenen består av olika stationer, ständigt ommöblerade av
aktörerna själva, och oftast som en del i försöket till ett avspänt sceniskt berättande. Men eftersom
regin lider av ett stort konkretiseringsbehov, med detaljerade rörelsescheman, tvingas musiker och
sångare oavbrutet kämpa för att inte avspändheten skall se ansträngd ut.


Det mest markanta och samtidigt smått obegripliga faktum med föreställningen är hur den försöker
konkretisera en flygplatsmiljö genom att iscensätta olika platser och situationer där. Scenerna vill
berätta eller illustrera en eller flera historier som utspelar sig på en flygplats: Någon vandrar
uniformsklädd över scenen, någon sitter fastspänd i en flygplansstol, någon väntar och väntar, gör
små gester av det mer uttråkade slaget, någon läser en tidning, etc. Under några minuter tonar de
dessutom ljuset och då lägger sig samtliga under filtar för att än mer åskådliggöra det faktum om
var vi befinner oss (om nu någon mot förmodan skulle undra). Det blir morgon igen och de radar
åter upp sig i ständigt nya köer, för att vandra över scenen genom nya fiktiva säkerhetskontroller.
Men varför? Svaret ramlar utanför min begreppsvärld och står inte heller att finna i programboken.


Enligt förordet är Pills or Serenades en studie i stämmor och stämningar enligt upphovsmannen
medan den för regissörerna Rosenstein/Harder är ironisk popmusikteater. Man kan svagt ana en
problematisk arbetsprocess som spretar åt två motsatta håll och intentioner: När Mello strävar efter
att öppna sina verk genom att dekonstruera och transformera språket till ljudskulpturer vars innehåll
åskådaren därefter formulerar individuellt, då försöker regin tilldela verket innebörder som det
ursprungligen antagligen aldrig har haft.

Bli först med att kommentera

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte att publiceras.


*