Simon Steen Andersen ”Black Box Music”

I vår globala, digitala kultur blir multipla former av media ständigt mer tillgängliga och lättåtkomliga för en snabbt växande andel av jordens befolkning. Om miljontals människor dagligen skapar och delar texter, bilder, låtar, videos, etcetera – vad krävs det då av dagens konstnärer för att kunna erbjuda något extra i tillägg, något som tillför konsten och samtiden ytterligare värden och insikter till denna nya, kollektivaskaparkraft? Vilken blir konstnärens, curatorns eller kritikerns roll om vi alla innehar samtliga roller på nätet? Den ”analoga” konsten och dess förespråkare talar om sig själva – det ”verkliga” och taktila – som den enda och mest självklara lösningen för att inte förlora sig själv, fastlimmad på en stol framför en skärm, medan motståndarna hävdar att det synsättet är förlegat, otidsenligt och kanske till och med bakåtsträvande. Men hur många av dessa förespråkare för användandet av digital teknologi konfronterar incitamenten kring betydelsen av att se, reflektera och filtrera ett känslokapital via det digitala? Hur många av dem tematiserar hur vi upplever, påverkas och förändras via vår digitaliserade tillvaro? Bör den digitalt baserade konsten i större utsträckning kommentera och legitimera sin konstnärliga närvaro och oumbärlighet för att inte riskera att framstå som ett spektakulärt skal runt ett tomt innehåll? Hur förhåller de sig till ”gamla” oskrivna lagar om materialkännedom i kombination med ett metakritiskt förhållningssätt till form? Hur bör dagens konstnärer – oavsett analoga eller digitala verktyg – förhålla sig till vår medialiserade värld och hur den har förändrat vår relation till historien, omvärlden, nyheter, flöde, hastighet, perception, språk, sociala relationer, ensamhet, döden?

Ett vanligt förekommande, nära nog standardiserat, på gränsen till klichétyngda svar, på allt möjligt verkar det som, är: ”en kombination”. Hybrid har blivit ett modeord; från inredning och matlagning, via
investmentbolag och bilmotorer, till livsstil och känsloregister. Så även inom de flesta konstyttringar; inte
minst i bildkonsten där diskussionen om relationell estetik och hybrida diskurser har förekommit under mer än ett halvt sekel. Som vanligt har konstmusiken hamnat på efterkälken vad beträffar ”att vara samtida”, även om det finns historiska exempel med hybridexperiment av ljud och bild att tillgå; Fluxusrörelsen med Cage och Yoko Ono är ett tidigt, Nam June Paik och Laurie Anderson är två senare. Oavsett antalet förgrundsfigurer finns det tre intressanta aspekter att förhålla sig till; den första och mest uppenbara är att det alltså finns historiska komponister och verk att förhålla sig till. Den sekventiellt andra, baseras på ett tämligen klart konstaterande att de tidigare verken bland annat har problematiserat teknologins och materialismens genomslagskraft i tidevarv av industrialisering och globalisering, dvs. att de (konstverken) via sina sociopolitiska kvaliteter, iscensatta av för tiden okonventionella material och tekniker, har ifrågasatt såväl sig själv som sin omgivning. Den tredje och avslutande tankegången kretsar följaktligen kring vår nutida konstmusiks trender och stilistiska förändringar mot det teknologibaserade, audiovisuella ochmedialiserade, och huruvida den problematiserar sig själv, vilket leder oss vidare till en månatlig konsertserie i Berlin.

Kontraklang Curator Trio – Andreas Engström, Christopher Williams & Marta Blazanovic – startade i januari 2015, på Heimathafen Neukölln, kuraterad av en trio till den nya musiken dedikerade musikvetare, med bland andra Andreas Engström som en av initiativstagarna. Den bakomliggande idén söker en utgångspunkt i akustisk kammarmusik som i varierande gränsöverskridande tillstånd närmar sig närliggande fält som exempelvis musikteater och ljudkonst, vari begrepp och företeelser som t.ex. tonsättare-performer eller mediabaserade uttryck kan tematiseras och därmed problematiseras, för att i dess förlängning förhoppningsvis uppfylla en önskan hos de ansvariga om en kontinuerlig, nutida musikscen som ställer återkommande, aktuella frågetecken kring konstmusikens trender och gränser.

Årets säsong inleddes med ett gästspel av den i Köpenhamn baserade ensemblen Scenatet, som har etablerat en position på den experimentella samtidsmusikscenen, inte minst via sin konsertanta tillnärmning mot musikteater. Kvällens insäljande programpunkt – i såväl programtext som konsertnamn – var tveklöst Berlinpremiären av Simon Steen-Andersens (f. 1976) Black Box Music (2012); ett verk som förutom att ha inhöstat Nordiska Rådets musikpris 2014, i tillägg har röstats fram som ett av 2000-talets viktigaste verk – två utnämningar som med andra ord borgade för högt ställda förväntningar. Programbladet till kvällens konsert ville inte vara sämre med sina hyllningar och kallade verket helt enkelt för ”huvudrätten”! Och denna prioritering känns oundviklig även för undertecknad och inser att jag måste börja från slutet för att kunna sätta de två föregående i relief.

Konceptet är huvudsakligen baserat på en hemmasnickrad svart låda, som ser ut som en gigantisk gammal tjock-TV, med en kamera och ett antal mikrofoner monterade på insidan, i tillägg till några ljudande objekt av det mindre formatet, samt två tygbitar fästade på sidorna, och som skall föreställa en ridå. Den kombinerade slagverkssolisten och dirigenten – en imponerande Håkon Stene – har sina händer instuckna i boxen via två hål, och bilden av denna insida är sedan projicerad (enormt uppförstorad) på väggen bakom honom, samtidigt som ljuden därifrån kanaliseras ut i en uppsättning högtalare runt om i konsertsalen. Den femtonhövdade ensemblen är uppdelad i mindre formationer utplacerade längst bak i lokalen samt längs med sidorna, med vardera en slagverkare som härförare; vars funktion kan sägas vara en förstärkning (uppförstoring) av de audiovisuella slagverksljuden från boxen. Även placeringen av grupperna verkar enbart vara av strikt ljudande orsaker; i sin funktion som en förstärkning av ljudet från högtalarna formerade i ett surroundsystem.

Utan att ha sett någon notbild verkar det drygt halvtimme långa verket vara uppdelat i ett antal satser,
troligen tre stycken i en slags sonatform, där den inledande ”Allegrosatsen” består av rytmiskt tvära kast,
vari ljud och bild är tämligen strikt synkroniserat. Den andra satsen är mycket riktigt av det lugnare slaget
med solostämmans spel på övertonsrika stämgafflar tillsammans med förlängande stråkflageoletter. I den avslutande tredje satsen återkommer delar av materialet från den första men nu löses denna till synes strikt hållna timing gradvis upp, samtidigt som de rytmiska fragmenten utvecklas och blir längre. Men avslutningen bibehåller i princip samma ”klipp-och-klistra” estetik, med referenser till bryskt klippta
filmsekvenser alternativt vinylskivshack. Fram emot slutet ”verkar” upplösningen vara total och övergår i
något som skulle kunna betraktas som improviserade avsnitt där dirigenthänderna – det ”virtuella” – ”
verkar” ha tappat kontrollen över ensemblen – det ”verkliga”. Allsköns objekt kastas in och flyger runt inne i boxen med hjälp av en fläkt och här blir referenserna till Trond Reinholdtsen och hans så kallade komiska infernomusik tämligen tydliga. Det dramaturgiska förloppet från kontroll till fiktivt kaos är med andra ord väldigt enkelt och förutsägbart, men precis som förhandsinformationen har utlovat fnissar delar av publiken till detta; ett verk som Nordiska Rådets jury menar ”[…] trollbinder med en ostyrig craziness, är humoristisk, full av charm och sprudlande experiment.”

Citatet ovan skulle ju lika gärna kunna vara saxat från en glittrig annons som basunerar ut varför vi inte bör missa nästa show på The Palace i Las Vegas. Och visst är det – i likhet med hans numera världsberömda pianokonsert – något spektakulärt maffigt amerikanskt över The Andersen show; reglerna är enkla och kräver enligt NR ”inga förkunskaper för att avnjutas”. Det är musikalisk humor, audiovisuell lyteskomik om man så vill, eller varför inte ”en storslået aften i et multimedie-mekka”, om man skall tro Scenatets hemsida om kvällens program.

Enligt upphovsmannen själv handlar det om ”[…] a deconstruction of conducting and of puppet theatre”, och även om liknelsen till dockteater – baserad på lådan och handkoreografin – känns allt för uppenbart sökt och konstruerad, kokas konceptet ner till ett 1:1-förhållande där Andersen på ett vis har lyckats med det han har förutsatt, nämligen konkretiserat musik visuellt. Enligt en av hans mest okritiska kritiker är verket enastående bl.a. eftersom gränserna […] between conducting and puppet theatre are blurred and it becomes hard to identify where one starts and the other stops”, och att det är ”[…] humorously parading all the conventional dramatic tensions between soloist and orchestra”. Ett stort VARFÖR hänger sig dock envist kvar, i alla fall om man försöker nå bortom musikhögskolehumorn och den så kallade lättillgängligheten. Som det är nu verkar det som om han – på ett rationellt, pragmatiskt vis – vill slå sönder konstmusikens väggar inifrån men kommer aldrig längre än till institutionens tunna innerväggar eftersom han verkar vara ointresserad av vad som finns i omgivningarna kring de bärande ytterväggarna.