Ett av festivalens huvudnamn kan placeras i den utommusikaliska kategorin ”trender i tiden”. Terre
Thaemlitz (f. 1968), även känd som DJ Sprinkles, är förutom DJ tydligen även ”multimediaproducent”, skivbolagsägare, författare, föreläsare, målare, musiker och tonsättare, men
dessa epitet verkar bara svischa förbi som halvintressanta bisysslor i programtexten, eftersom han
först och främst är en transperson. Eller skall jag säga hon? De ansvariga textförfattarna – som i
tillägg inte spar på smöret när de brer på om att den här amerikanske multikonstnären är en av få
som ”[…] succeed in bringing together art, theory and politics so consistently and convincingly” –
blir ofrivilligt komiska eftersom de aldrig kan bestämma sig för om deras huvudattraktion är en han
eller en hon, utan växlar planlöst fram och tillbaka i texten. Som svensk betraktare blir jag plötsligt
varse om hur en gammal rotad motvilja inom mig sätts på prov när jag – med ett generat leende –
för allra första gången skriver hen.

Som varandes en till transmiljön, och debatten om könstillhörighet utomstående person, kan de
senaste årens mediala representation – främst vad beträffar populärkultur och sociala medier men
även inom bildkonsten och filmen – upplevas som explosionsartad. Transpersoner tilldelas roller i
TV-serier och filmer, de skriver krönikor, de bloggar och vloggar och söker förståelse och
upprättelse, nu även inom militären och sportens värld. Och i konsten. För ett par år sedan öppnades
MOTHA i Los Angeles; det första konstmuseet någonsin som uteslutande ägnar sig åt ”[…] history
and art of transgender people”. Fenomenet kan som sagt verka nytt för en oinvigd men det finns
exempel på konstnärlig praxis från den senare delen av 1900-talet, med framförallt film och
fotografi som ledande uttryckssätt, inte sällan hämtat från en mer eller mindre avskiljd klubbkultur i
västliga storstäder. Konsten från den tiden kan sägas ha ett före och ett efter AIDS. Innan utbrottet
tog konstverken till största delen sin utgångspunkt i kropp och sexualitet, medan post-AIDS
perioden visar på en tydlig vridning mot kropp och identitet. Och där har internet, med sin
paradoxala kombination av anonymitet och grupptillhörighet, varit en starkt bidragande faktor till
denna utveckling.

När mycket annat har förändrats, kommit och gått, har klubbkulturen bestått, eftersom den alltid har
ställt sig välkomnande till HBTQ-personer. Och det är i denna miljö DJ Sprinkles gör sin debut i
NY i slutet av 80-talet. Med ambitionen att ”revolutionize the Deep House scene” eftersom ”music
is usually one of the least interesting things about clubs”. Nu är alltså både skivvändare Sprinkles
och allt-det-där-andra Thaemlitz inbjudna till Maerzmusik (MM fortsättningsvis) och då undrar en
annan vän av ordning om hen hade annat för sig för en månad sedan då den så kallade
experimentella klubbmusiken strömmade ut ur allsköns högtalare i Berlin, men det visar sig att hen
redan har besökt CTM ett antal gånger, och efter sin medverkan på Documenta 14 förra året fick
identiteten en ordentlig boost och hen kände sig redo för MM, som i sin tur visade ömsesidig
uppskattning och tilldelade de tu alternerande identiteterna fyra heldagar i programmet.

Soulnessless (2008), med undertiteln ”Meditation över löneslaveri och albumets död” (min
översättning), är ett trettio timmar långt verk för pianosolo, som uruppförs på MM, sina tio år på
nacken till trots. I det vackra konstmuseet Martin Gropius Bau, placerade vid en ensam flygel i
husets atrium, med dess välvda glastak, pelarvalv och mosaik, har sju pianister fördelat de trettio
timmarna mellan varandra i rullande tvåtimmarspass. Terre själv fick ju naturligtvis första tjing vid
valet av tider och valde inte så förvånande de två första och sista. Jag lyssnar i cirka en timma av de
två första, och kan snart konstatera att konceptet består i att med vänsterhanden, och med
försiktighet, trycka ner ett kluster av vita tangenter i nyckelhålsregister, låta klangen klinga ut, och
när strängarna har slutat vibrera, då upprepas figuren. I hans version, tänker jag i min enfald, och
bestämmer mig för att gå tillbaka dagen efter för att lyssna på en av de andra pianisterna för att se
hur det utvecklas. Jag läser att den norskbrasilianska, talangfulla pianisten Heloisa Amaral, som
kanske är bekant för några läsare med tanke på hennes kopplingar till svenska musiker och
tonsättare, skall dels spela på natten men även under sen eftermiddag följande dag och jag
bestämmer mig för att fortsätta lyssnandet då.

Väl tillbaka i salen nästa dag visar det sig att samma figur har upprepats under samtliga timmar, och
även om alla världens toner och klanger i någon mån förtjänar att få klinga ut i ett koncentrerat
lyssnande, blir den försiktiga klusterupprepningen förvisso ett statiskt men ganska tamt stångande
mot musikindustrins stängda dörr – jag tror att de varken hör eller bryr sig om Terres protest av ”
[…] the socio-economic conditions under which most music is currently produced and marketed”.
Runt flygeln har delar av publiken somnat under museets filtar på de utlagda britsarna, och när jag
läser att evenemanget kommer att orsaka ”det traditionella albumets död”, dvs. musikindustrin,
genom att detta är ”världens längsta album” (mp3 på SDHC-kort), blir resultatet ett alltför enkelt,
lite gulligt men likaledes sömnigt försök till kommentar, inte minst med tanke på den förbisedda,
exklusiva möjligheten till ett kollektivt, durationellt lyssnande, vari allt från enstaka toner till mer
komplexa klanger kunde få studsa runt i sin egen takt, i en stor, andäktig tystnad.

Deproduction (2017/18), är ett tvådelat verk om vardera fyrtiofem minuter, för röst, ensemble och
elektronik, som uruppförs på MM, i så motto att eminenta Zeitkratzer under Reinhold Friedls
ledning kollektivt har arrangerat originalet för röst och elektronik, som hade premiär på Documenta
14 i somras. I den första delen spelar Thaemlitz rollen som dominant, sadistisk fadersfigur (hans
egen far?) som grälar med en knappt hörbar förinspelad kvinnoröst för att, enligt ett intervjusvar,
visa på att en ”heteronormativ familj är en odemokratisk struktur som ofta är präglad av våld och
övergrepp”. Med ett vulgärt, banalt språkbruk – jag tror aldrig att jag hört så många FUCK och
BITCH under så kort tid och på en scen – skriker den sittande huvudpersonen rakt in i sitt manus på
notstället, samtidigt som några av ensemblens musiker försöker se ”naturliga” ut när de skriker
tillbaka, allt ackompanjerat av ett par utdragna, återkommande mollackord i piano och
stråkinstrument, tillsammans med försiktigt improviserande blåsinstrument. I del två repeterar han
ett fyra rader långt manifest om vilka fördomsfulla idioter världens heterosexuella är. Förutom det
faktum att det är bedrövlig musikteater, som varken provocerar eller engagerar, är ju innehållet
beklämmande kategoriskt, fördomsfullt och aggressivt, vilket ju betyder att hen antar samma
förkastliga förhållningssätt hen raljerar över. Tanken på att det skulle kunna handla om en
konstnärligt gestaltad metanivå har självfallet slagit mig, men efter att i tre dagar bekantat mig med
Thaemlitz ”politiska teorier” tvivlar jag starkt på en ytterligare vridning av materialet.

På väg ut ur lokalen får jag en folder upptryckt i ansiktet av en sminkad ung man i lila peruk som
med en bred amerikansk baryton önskar mig välkommen till ett seminarium följande dag.
Informationen kommer från GRINM (Gender Relations in New Music); en ”aktivist-, och
forskningsgrupp” som bildades inför sommarkursen i Darmstadt 2016, och som sägs vilja utmana
de traditionella synsätt som ”plågar” (afflict) våra nuvarande musikinstitutioner och scener. Att leva
i minoritet, oavsett om det gäller hudfärg eller könsidentitet är under inga omständigheter enkelt,
och inte sällan förenat med utsatthet och våld, men att angripa rådande samhällsnormer kategoriskt
och aggressivt hjälper ingen. I stället för att understryka sprickor och definiera grupper mot
varandra, så som ofta är fallet i den politiska debatten där ursprung och levnadssätt beskrivs som
inkompatibla, skulle konsten – i vissa avseenden och enligt min uppfattning – kunna utnyttja sin
inneboende kapacitet till att visa på hur våra skilda kulturer kan vara både problemet och nyckeln.