Marc Sinan Hasretim – Trip to Anatolia

En musikalisk roadmovie för etnoturister

Det börjar så bra. Ett tjugotal stolar och svagt upplysta notställ bildar ett upp och nervänt U på
scenen. Ovanför hänger en vertikalt femdelad projektionsyta. Först ser det ut som en stillbild med
förinspelade, svagt förnimmbara ljud: Det är en tidig morgon, vi fäster blicken ut över ett sund
(antagligen Bosporen tänker jag eftersom programbladet nämner en musikalisk resa genom
Anatolien med Istanbul som avreseort). Man kan i det närmaste känna den våta daggen som ligger
kvar i gräset. Vi står på en balkong och ser ut över vattnet, en mjuk försommarbris mot huden, och
så plötsligt: Ett lastfartyg träder in i bilden från vänster, det rör sig ytterligt långsamt, i säkert tio
minuter sitter vi där och ser på ett fartyg som sakta rör sig över skärmen, det är modigt gjort av
upphovsmännen tänker jag, det känns som en evighet, men det är vackert och det meditativa
tillståndet bryts endast av en fiskmås som då och då glider förbi.

Då träder ensemblen in och de har nu alla förutsättningar för att kunna rida vidare på denna våg av
en magiskt avslappnad koncentration. Men så bär det iväg och allting faller platt. Delar av Dresdens
symfoniorkester skall tillsammans med ”äkta” turkiska folkmusiker försöka kombinera sina
respektive uttryck. Men som så ofta förr faller dessa försök på eget grepp: Resultatet blir
samtidsmusik kryddad med exotism eller anatolisk folkmusik uppbackad av flageolettglissandi, med
klara brott och på mils avstånd från varandra. Det är i tillägg ointressant nykomponerat material och
bristfällig orkestrering av den befintliga folkmusiken av den tyskturkiske tonsättaren Marc Sinan (f.
1976). Ljudbilden är dålig; scenljudet och filmljudet i obalans. Den vackra inledningen på filmen
rycks undan och förvandlas till en MTV-klippt reklamsnabb film där objekten delas mellan de fem
skärmarna, ständigt in och ur fokus. Känslan av att bli presenterad för en turistpropaganda
tydliggörs, här finns inga politiska aspekter, inget av den allvarsamma tematik som programbladet
proklamerar, ingenting om diktaturens förtryck, förföljelsen av kurder, landets starka antisemitiska
åsikter, etc.

Vi är satta här för att uppleva alla känslor samtidigt. Utomeuropeiska, härliga, äkta känslor; lite
glädje och mycket sentiment och så lite glädje på det igen. Metaforer som berg (svårigheter),
näktergalen (den trånande sångaren) och rosen (den älskade) fladdrar förbi för att skapa en känsla
av det poetiska och autentiska. Vi får en stunds iscensatt intimitet när de två flöjtisterna träder fram
och spelar mjukt och vackert, kort därefter skall vi känna på en samhörighet när hela den turkiska
ensemblen stämmer in och ser så där exotiskt glada och frigjorda ut som vi nordbor är helt
oförmögna till. Allt faller platt. Allt faller. I 80 minuter. Åter igen har man blivit dragen vid näsan,
än en gång har man tvingats bevittna ett pekoral. Ännu ett så kallat gott syfte arrangerat av ett
janusansikte – den officiella halvan utger sig för att vilja framhäva den enkla, fattiga människan
bakom musiken, den egentliga har förvandlat musik och härkomst till en marknadsstrategi.