Mela Meierhans ”Shiva for Anne”

Den i Schweiz födda men i Berlin boende tonsättaren Mela Meierhans (f. 1961), har i ett knappt
decennium arbetat på sin ”Jenseitstrilogie”; ett tredelat verk där livet efter döden, på ”andra sidan”
(jenseits), bildar det konstnärliga incitamentet i samtliga delar, och då i synnerhet i sitt utforskande
av kristna, muslimska och judiska ritualer tillknutna död och bearbetning av sorg. Efter de två första
delarna – Tante Hänsi (2006) och Rithaa (2010) – var det så dags för den avslutande delen Shiva for
Anne; ett musikteaterverk som tar sin utgångspunkt i judendomens förhållande till sörjandet och
hågkommelsen av döda anhöriga. Shiva är i detta fall fjärran från den hinduiska guden, utan avser
den för judarna viktiga sorgetraditionen då den avlidnes anhöriga samlas i hemmet, för att där sörja
i sju dygn i syftet att både visa respekt för den avlidne och omsorg för de efterlevande.

Anne Blonstein – en brittisk Baselbaserad poet och tillika god vän och samarbetspartner till
Meierhans – dog efter en lång tids sjukdom 2011. I hennes poesi fick hennes judiska bakgrund ofta
komma till tals och stå till svars, inte minst genom hennes grundliga undersökning av det hebreiska
alfabetet och påföljande numeriska, analyserande sekvenser. Librettot till denna avslutande del i
trilogin var tänkt att Blonstein skulle ha skrivit. Efter hennes död bestämde sig Meierhans för att
låta andra delar av hennes poesi utgöra textfundamentet, tillsammans med övriga berörda vänners
personliga minnen av Blonstein. Shiva for Anne är sålunda Meierhans mycket personliga
sorgearbete och högt burna dedikation till en avliden vän; ett Requiem helt enkelt, som
programbladet stilla konstaterar och förkunnar. Och detta – tänker jag i min naivitet – låter som
goda förutsättningar för ett eventuellt närgånget och berörande kammarspel, baserat på sorgen efter
en nära vän, ackompanjerat av gråt och förtvivlan, placerat i en judiskt klingande inramning, och då
med betoning på den ofta så vackra vokalmusiken. Inte minst efter Poppes matematiklektion.

Musikaliskt refererar hon till Blonstein och hennes arbete med det hebreiska alfabetet genom att
skapa en tolvtonsserie utifrån de första tolv bokstäverna. Detta faktum, tillsammans med Blonsteins
dikter samt vännernas avskedstexter, för sålunda med sig att rösten – via tal och sång – ges en
dominerande roll i verket. De åtta vännerna representeras av åtta sångare, och dessa blir i sin tur
ackompanjerade av fyra slagverkare. För en ickejudisk person som jag, men som å andra sidan är
nyfiken på religionernas skiftande ansatser vad beträffar ritualer, inte minst om de kan (eller bör)
gestaltas på en västeuropeisk scen, känner jag mig förunnat exalterad över vad jag skall få bevittna,
med tanke på allt det uppfordrande tankegods som har cirkulerat sedan jag först läste om
uppsättningens mångfacetterade grundvalar. Och det börjar så bra. De åtta står i halvdunkelt ljus,
rakt upp ner på scen, ser oss rakt in i ögonen, och mumlar, det vill säga snubblar fram stavelser, och
det blir så väldigt intimt och kännbart att jag för ett ögonblick tror att det är de åtta faktiska
vännerna som står framför mig och tvekar, de tvivlar på att detta faktiskt är sant, och kan därför inte
få fram ett endaste ord.

Så tänds plötsligt en ljuskägla på en av de åtta – en man ledigt klädd i linnekostym och käck scarf –
som plockar fram en ipad! från bakom ryggen och börjar ”läsa upp” ett avskedsbrev halvt om halvt
innantill från den lysande skärmen i hans hand, han scrollar med hjälp av lillfingret då och då för att
komma vidare med manus, och där försvinner allt det magiska som inledningen tog fasta på. De
övriga gör likadant som den förste mannen, tar fram varsin ipad, läser lite, sjunger ibland, går
stolpigt fram och tillbaka över scenen, lägger sig ner, sätter sig på en pall, försöker se sorgsen ut,
skrattar till på given signal från dirigenten, etcetera. Allt detta så gott de bara förmår, i hopp om att
vi inte skall se att de inte är några skådespelare och att vi inte skall förstå att de bara är vanliga
körsångare som skall få det att se så naturligt ut som möjligt. Men det gör det inte. Och det blir
patetiskt och även direkt genant när de mot slutet plötsligt skall upp och dansa ”fritt” – till
slagverkarnas rytmiska trummande mot väggar och kroppar – och inte lyckas dölja deras
förlägenhet inför uppgiften.

Den största och fullständigt avgörande faktorn i detta misslyckande är och förblir dock Meierhans.
Varför? Jo, för att hon som tonsättare helt enkelt inte verkar besitta den – för den sceniska
gestaltningen – nödvändiga dramaturgiska kompetensen. För att jag inte ser att det finns några som
helst spår av det judiska; varken musikaliskt, sceniskt eller rituellt. För att hennes musik är
fullständigt statisk, det räcker inte med att sångarna skriker till och ”ser arga ut”, det skall till mer
än så för att skapa dynamik med musik på en scen. För att hennes textbehandling ligger på skolnivå;
vi har alla hört hur man kan stak-k-k-k-ka sig på konsonanter, göra lustiga aaooeeiiooaa med
vokalerna, och hålla ut samtliga ssssssssssss på slutet av ett ord. Och. Åter igen. Det är ett berg av
text. Genom två timmar utan paus tvingas vi huka för bombarderande ordkaskader , så att vi till slut
inte orkar lyssna längre, och långsamt tynar bort på stolen. Och det är verkligen en sorg. Nu när
tematiken var i ett betydligt större behov av omtanke än vad som erbjöds. Detta var inte ett
Requiem; en hyllning eller en dedikation, som togs om hand på ett önskvärt sätt, och det är
beklagligt.

Festivalen har nyss avslutats och de tre stora musikdramatiska satsningarna har nu plockats ned och
placerats i förråd. Tills nästa års överraskningar skall byggas upp, som förhoppningsvis är mer
utmanande och uppfordrande än årets bidrag. Jag hoppas och tror nämligen på att det finns en stark
önskan hos såväl tonsättare, utövare och publik om en musikteater som är angelägen, där komplexa
texter är en given del i sammanhanget, men där dess många schatteringar och potentiella
gestaltningar står i fokus, snarare än de massiva väggar av ord som man i vissa fall bedrägligt
förlitar sig till och lutar sig mot, och som därför lägger sig som en tjock matta över respektive
produktion. Jag hoppas i tillägg dels på upphovsmän som vill och kan presentera trovärdiga
karaktärer utifrån en trovärdig dramaturgi, och dels på regissörer som vågar skära rejält i texter,
eller varför inte – i dess experimentella förlängning – sätter orden på undantagstillstånd, ger dem
utegångsförbud, säg ett år eller två? För att se var vi hamnar då. Kanske i en annan efterlängtad icke
narrativ och linjär logik, likt den vi finner i poesin eller dansen, som utmanar sin publik med sina
flera lager av bråte, som vi kan ta spjärn mot, och som tåls att bända och vrida på, ända tills vi når
fram till en ny gemensam klarhet.